Förskolan Solkatten på besök i Folkets Park
Alla vill hälsa på clownen Miko.
Barnen på förskolan Solkatten kan definitivt räkna in Folkets Park som en del av sin vardagliga närmiljö. Solkatten är en av de tio förskolor som deltar i BID-processen kring hur förskolebarn ser på sin närmiljö.
– Parken ligger ju tvärs över gatan men vi är inte där så mycket som man kanske skulle tro, säger Susanne Eriksson, förskollärare. Vi besöker också en del andra lekparker i vår närmiljö och på taket där förskolan ligger har vi vår egen gård och en stor gräsplätt som vi nyttjar.
Nyfikna barn
Vi möts vid gamla ingången till Folkets Park på Barkgatan. Hon har med sig två kollegor, Valbona Thaci och Jasmine Fakhro, och tretton barn i åldrarna tre till fem år. Barnen är nyfikna på vad de ska få hitta på – det brukar vara den stora lekplatsen ungefär mitt i parken som lockar mest och som de flesta hittar till.
Det är en av de första dagarna i mars och det märks tydligt att man håller på att städa undan vintern och göra plats för vårens attraktioner. De snösprejade granarna från sagoäventyret Vinterdröm ligger på marken och ska snart köras till återvinningen. I stället sätter man upp gula girlanger för att möta ljuset.
Nere i den torrlagda dammen går en man och rensar botten från fjorårets skräp. Barnen stannar till vid kanten och frågar vad som händer. Och varför ligger det en stol på botten? De får veta att det är någon som har varit slarvig och slängt ner den.
Blommande vårtecken
Inte långt därifrån står statyn av Olof Palme och många rosor som lades ut framför honom på hans dödsdag några dagar tidigare finns fortfarande kvar. Susanne Eriksson undrar om någon av barnen vet vem Olof Palme var, men de flesta har aldrig hört talas om honom. Hon berättar kort om vem han var och barnen lyssnar intresserat. Sedan enas alla om att han nog har det bra nu.
Våren är på väg och snart ser vi några av de allra tydligaste vårtecknen – klungor av snödroppar som växer i rabatterna. Dem måste vi titta på men inte plocka.
Vi hinner bara gå några meter till så upptäcker vi att det luktar väldigt illa – en teori är att det är någon som har fisit.
Clownen Miko
Barnen vill gå till lekplatsen i dag också, men innan dess vill de hälsa på statyn av clownen Miko som var en återkommande artist i Folkets Park på 80- och 90-talen. Han hette egentligen Göte Forsberg och var professionell clown. I vanliga fall kan han säga några vänliga ord om man tar honom i handen, men den tekniken fungerar inte nu. Kanske blir mekanismen lagad tills parken öppnar för sin högsäsong?
Den stora lekplatsen är populär. Barn och personal från andra förskolor är redan där liksom föräldralediga mammor och pappor med sina småbarn. Det är trångt men det verkar inte göra något. Alla ser ut att ha jätteroligt.
Jag frågar vad som är det bästa med Folkets Park och flera av Solkattens barn svarar ”djuren”. Leonora, 4 år, tänker på isbjörnarna som var med i en scen i ”Vinterdröm” och vill gärna titta på dem igen, men det går ju inte.
”Var är alla djuren?”
Ämnet djur väcker tankar och man minns de djur som tidigare fanns i parken.
– Visst saknar vi djuren? säger Susanne Eriksson och hon får snabbt medhåll av barnen. Hästarna, fåren och kaninerna finns inte längre kvar och nu vill alla gå och titta efter vad som finns där i stället. Vägen dit är inte spikrak, det är kullar och stengärden som man bara måste klättra på. Och så tittar vi på informationstavlan Hungriga hjälpare, som visar bilder och berättar om bland annat spindlar, nyckelpigor och talgoxar som äter skadedjur som förstör naturen. Bilden på den stora spindeln är lite skrämmande.
Det är nästan tomt på området där djuren brukade vara. Det enda som knyter an till djurtänket är den stora, färggranna tavlan med målade djur och med hål där man kan sticka ut sitt eget ansikte och kanske bli fotograferad. Bastian, 5, blir genast en uggla och han har svårt för att sluta med sitt hoande.
Vaktmästarbostad i kartong
Intill de tidigare tamdjursstallarna och bodarna ligger det som en gång var Folkets Parks vaktmästarbostad. En gul byggnad som ser lite smutsig ut. Barnen på Solkattens förskola har redan kollat upp det huset från gatusidan men då hittade de ingen dörr. Nu börjar alla leta efter en hemlig dörr inne i parken och barnen smyger runt längs ena gaveln. Ivar, 5, tröttnar och tar några bestämda steg åt andra hållet och hittar en röd trädörr med hänglås på. Han är tvärsäker när han konstaterar att det är här den hemliga dörren är.
Solkattens förskola har snart deltagit i alla moment som projektet om förskolebarnens närmiljöer innehåller.
– Vi tog en promenad längs S. Parkgatan och fick syn på det här smutsiga huset som ser ganska övergivet ut, berättar Susanne Eriksson. Barnen ville att det skulle bli fint igen och har gjort ett nytt i kartong.
– Vi har också undersökt gatorna mellan förskolan och rondellen vid S. Parkgatan och Kristianstadsgatan. Barnen tyckte det var en tråkig rondell och nu har de byggt en modell på hur de tycker att den ska se ut.
Text och foto: Marie Bosund Hedberg
Läs mer
”Att rita är att kommunicera”: intervju med animatören Lasse Persson.
