Jenny brinner för seriekonsten
Hon brinner för seriekonsten och gillar att tänja på gränserna. Som BID Malmös projektledare för Seriestaden Malmö använder Jenny Holmlund sin breda kompetens och erfarenhet från branschen för att hjälpa till att ta satsningen från idé till verklighet.
Jenny Holmlund är illustratör, serietecknare, konstnär och barnboksförfattare. Det är många pusselbitar som har prövats mot varandra för att hitta sin rätta plats under knappt ett år som hon – i nära samarbete med BID Malmö och en arbetsgrupp bestående av serietecknarna och konstnärerna Jimmy Wallin, Jessica Hallbäck och Charlotte Rodenstedt – arbetat med Seriestaden Malmö. Det handlar om närmare ett femtiotal konstverk och bilder som just nu sitter runt Friisgatan, Norra Parkgatan, Kristanstadsrondellen och övriga delar av Möllevången.
Jenny har inte bara medvetet försöka involvera så många tecknare som möjligt. Hon har även varit aktiv i kontakten med tryckerierna och fått dem att testa saker som från en början verkat omöjligt:
– Det måste vara tio grader för att vinylen ska fästa. Nu var det senhöst, och de stod liksom där med brännare för att värma upp marken.
Trivsel och mervärde
För BID Malmö handlar satsningen i första hand om att skapa trivsel och mervärde på Möllevången. Syftet är att på så sätt få fler människor i rörelse, få ner den öppna brottslighet man brottats med och öka tryggheten. Serieillustrationer är konstnärliga och kulturella uttryck och samverkan med kulturförvaltningen är därför viktig. I höst inleds nytt samarbete med bland annat stadsbiblioteket.
Det tog tid att få alla bygglov kommit på plats, vidta säkerhetsåtgärder och ta hänsyn till alla policys kring Malmös stadsmiljö. Somliga fick man helt enkelt rucka på, till exempel regeln att alla papperskorgar ska vara ”Malmögröna”. Men sedan dess har det rört sig om snabba kreativa beslut och arbetsprocesser för både BID Malmö, Jenny och de andra konstnärerna.
För att idéerna ska kunna bli verklighet har alla ryckt in och hjälpts åt där de kan. BID har ordnat med sponsring av färg och ekonomi, tekniska nämndens politiker har bidragit med beslut, elbolag och fastighetsägarna har tänkt nytt och öppnat upp sina ytor.
Även Jenny har vid behov växlat över till rollen som tecknare.
– Vi hade två dagar på oss att få till katterna till Solkattens förskola, så då gjorde jag dem. Förskolans pedagoger ordnade ett möte med barnen samma dag, så att de kunde vara med och bestämma över vilken typ av katt de ville ha på sin förskola.
Även Jenny har vid behov växlat över till rollen som tecknare.
Vill lyfta tecknarna
– Alla i det här projektet har olika ingångar. BID Malmö jobbar med trivselskapande men även att visa mångfalden av kulturaktörer. Politiken har pratat om den här idén om destinationen Seriestaden Malmö. Och jag känner mig lite som en advokat för serietecknarna. Jag vill lyfta upp dem och skapa arbetstillfällen så att de kan stanna kvar efter sin utbildning. Sen finns det ju ett integrationsperspektiv i detta också: vem får synas och höras i en stad, vems berättelser är det som skildras?
– Jag tycker att Malmö i många fall lever upp till sin ambition om att vara en väldigt demokratisk stad med ett humanistiskt, bultande hjärta, där man verkligen vill lyfta in och upp alla.”
Veteran i seriestaden
Jenny Holmlund flyttade till Malmö från Stockholm för att gå den allra första omgången av Serieskolan på Kvarnby Folkhögskola när den startade år 1999.
– Jag trodde att jag skulle flytta tillbaka till Stockholm dagen efter utbildningen, säger hon. Men jag blev kvar.
Serieskolan har senare har vuxit till en av de viktigaste bitarna i berättelsen om Seriestaden Malmö. Några exempel på kända studenter genom åren är Liv Strömqvist, Coco Moodysson, Kim W. Andersson, Åsa Ekström och Sara Granér.
Redan på utbildningen insåg Jenny att hon hade både vilja och förmåga att leda projekt. För att ge sig själv och sina klasskamrater ökad synlighet, och ett tydligt mål att arbeta mot, drog hon till exempel igång en utställning på ett galleri på Friisgatan.
– Då fick jag se den här Malmöandan. Jag gick bara in på galleriet och sa ”Hej, jag kommer från Serietecknarskolan, får vi ställa ut hos er?” Och de bara ”Ja, det får ni”. Det känns inte som att man kan göra så på ett galleri i Stockholm. Men i Malmö var ribban tillräckligt låg, och galleriet såg värdet av att få in folk.
Serier är inbjudande
I sitt yrkesliv arbetar Jenny Holmlund i dag med allt från illustrationer och säljmaterial till konst, serier och barnböcker. Seriemediet upptäckte hon i fyraårsåldern genom Asterix och Kleopatra, äventyret hos den vackra egyptiska drottningen. Hon drabbades nästan omedelbart.
– Serier är en väldigt inbjudande och lättillgänglig konstform, säger hon. Många kommer också i kontakt med den tidigt. Jag skulle säga att det är en av de starkaste kommunikationsformerna just för att det finns både ord och bild som gör innehållet lätt att tolka och ta till sig. Sedan kan serier givetvis vara hur komplexa som helst, med många bottnar, och även vara ordlösa.
– På Solkattens förskola har vi ju till exempel arbetat med ett sekventiellt berättande, där man följer solkatten och musen bara i bilder. Men personligen, för mig, har det handlat om möjligheterna i kombinationen ord och bild. Det tyckte jag redan från början var väldigt kraftfullt.
Under sin utbildning på Serieskolan på Kvarnby Folkhögskola gick Jenny Holmlund även en två veckors intensivkurs i stand-up på Dramatiska Institutet i Stockholm. Hon hade sökt dit innan hon visste att hon skulle komma in på Serieskolan.
– Jag ville utmana mina rädslor. Livet blir så litet om man är rädd och jag har haft mycket rädslor, och jag kände att jag måste utmana dem. En av de saker jag tyckte verkade absolut läskigast – som jag inte förstod hur någon människa kunde utsätta sig för – var stand up-comedy. Och efter att ha samlat mod till mig i tio år så bestämde jag mig för att testa det.
Stand-upen gav henne berättartekniska verktyg som hon fortfarande använder sig av i serietecknandet.
– Det här med upplägg-poäng: stand-up är ju väldigt renodlat i det. Transportsträckorna får du liksom lära dig av med. För mig är serier något väldigt lustfyllt – även om det inte är begränsat till det, för man kan berätta jättesvåra saker och göra det väldigt effektfullt – och jag gillar humoraspekten i serier.”
Kasta sig ut i det okända
På stand up-scenen agerade hon under ett par år ”förband” och värmde upp scenen för mer etablerade akter. Till sist lade hon dock ner det för att koncentrera sig helt på ritandet. Men känslan av att ha utmanat sin rädsla och gjort det svåraste hon kunde tänka sig gav ändå styrka.
Och viljan att ibland bara kasta sig ut i det okända har hon kvar:
– Är något nästan omöjligt så tycker jag att det är skitkul. Det finns inget utrymme att fundera utan det är bara att göra: ring alla du kan ringa, fråga alla du kan fråga, bara lös grejen! Så nej, ge mig ett omöjligt uppdrag och jag bara ”’Hell Yeah!’, haha”. Det är något jag tycker genomsyrar hela staden Malmö också, den här Can do-attityden, den bubblande do-it-yourself-kulturen.
Många säger att de märker av både den här enkelheten i arbetet och den stora potential som finns i staden. Malmö har på sociala medier och i nationella medier även börjat uppmärksammats som ett föredöme i fråga om trygghet och brottsbekämpning. Det är en omsvängning som ledande politiker samtidigt ser på med en viss oro, en rädsla för hur det skulle bli om något plötsligt händer och det tippar tillbaka.
– Låt oss köra vårt eget race
Många som arbetar med kultur i Malmö möter ett stort självförtroende bland utövarna, samtidigt som de också möter motsatsen: det är få som vill framhäva sig själva gentemot andra. I diskussionerna kring möjligheten för Malmö att med sitt rika och spännande kulturliv bli europeisk kulturhuvudstad år 2029 säger många att ”det enda som står i vägen för detta är Malmö själv”.
Hur ser Jenny Holmlund på detta? Vad tror hon att bristerna i självförtroende beror på?
– Jag tror jag handlar väldigt mycket om mediecentreringen. För vad är det som lyfts upp på Kulturnyheterna? Om man räknar procentuellt? Riks är ju Stockholms lokal-tv. Där är journalisterna lite lata. Det som är värt att lyfta upp tycks vara det som är inom promenadavstånd.
– Det är klart att det sätter sig på självförtroendet, om det bara är det som är finns i Stockholm som är ”på riktigt”. Men samtidigt känner jag att vi väl bara kan skita i det också och köra vårt eget race. Det händer ju saker i Malmö liksom. Och man inkluderar människor: Malmö stad är generellt sätt jätteduktiga på att ta fram kultur som inte är exkluderande, vilket man visar på till exempel Sommarscen och Malmöfestivalen.
– Så vad händer på tio, tjugo års sikt om vi släpper in fler perspektiv? frågar Jenny Holmlund. Fler serier, fler uttryck? Jag tror att det förstärker och vattnar den kultur som redan finns i Malmö, att det har betydelse för dem som växer upp med det här.
Text och foto: Anna Karlsson
